Revisiting an old friend

I am reminded of a poem I haven't thought of for years, by the Swedish
poet, Karin Boye and translate it here quickly for you:



Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
-- Karen Boye

Of course it's painful when the buds break open
Why else would spring hesitate?
Why should all our heated desire
Be bound up in the frozen bitter pale?
The sheath was the bud all winter.
What is this new thing that eats away and explodes?
Of course it is painful when the bud breaks,
painful for that which grows
and that which closes.

Yes, it's hard when the drops fall.
Quivering with paralyzing anxiety, hanging heavily,
clinging to the branch, swelling, sliding -
the weight draws them down, how they cling.
Difficult to be uncertain, frightened and divided,
Hard to hear the depth pull and call,
and just the same stay sitting and only tremble -
hard to want to stay
and want to fall.

Then, when it's worst and nothing helps,
the tree's buds Burst, as if in jubelation.
Then, when fear no longer holds,
fall in a glitter, the branches drops
forget that they were frightened by the new
forget that they were anxious about the journey
feel for a second their greatest security,
rest in that trust
that creates the world.

trans ablevayble (c) 2006